Plagiat

Hej!

Arbetade med koncepted länge igår, vet inte om hörapparaten är en återvändsgränd, men jag hade svårt att komma vidare.

Hittade av en slump det här.  Vi har pratat om John Cage tidigare. Musikern Mike Batt "plagierade" Cages "tysta" komposition 4'33" häromåret. Batt hamnade i spörsmål med förlaget, som yttrade sig så här:

"We do feel that the concept of a silent piece - particularly as it was credited by Mr Batt as being co-written by 'Cage' - is a valuable artistic concept in which there is a copyright."

 Ett roligt exempel på "inramning" och privat egenomdom.

Designförslag till möte 4

Metodfunderingar:

Jag tror att vi lätt skulle kunna hitta på roliga, absurda, löjeväckande kombinationer av extrem kapitalism och tjänster, produkter eller andra företeelser. Jag har funderat kring exemplet med hörapparaten, hotellet med en TV som inte går att stänga av och filmen jag postade i ett tidigare inlägg. Dessa är både hemska och tankeväckande och jag tror att vi måste vara noga med att inte låta humorn ta överhanden. Vi måste se till att det vi vill peka på också ryms i vår presentation, att som Olov sa: "skrattet fastnar i halsen". Det skulle också vara roligt att kunna använda utopin som koncept (inte minst eftersom det var ett uttalat mål i vår processbeskrivning).

En tår för den fria tonen:

Så vad är det då vi vill peka på? En ökad kommersialisering av konstformen musik där det inte längre tycks räcka med att produktifiera musiken i sig utan även en större mängd kringliggande varor och tjänster. Musiken används till att sälja så mycket olika saker att musikindustrin framstår som musikfrånvänd. Nästan alla som pratat på kursen har pratat om affärsmodeller, varumärken, strategier, produkter, försäljning och hur omöjligt det är att tjäna lite mycket pengar som förr. Frågan blir : vem bryr sig? Varför är musikens existens länkad till musikindustrins vinstprognoser? Kanske skulle det mest anarkistiska vara att kasta av sig det ok av vinstkrav och kommersialism som musikindustrin spänt på musikens axlar. Är rent av hela musikindustrin den övergripande maktstruktur som vi riktar vår anarkism mot? No gods, no masters. När herren från Hybris beskrev sitt arbete som att till varje pris försöka trycka in sina affärsmodeller i den fria musiken så lät det väldigt sorgligt i mina öron. Den kapitalistiska musikindustrin tränger sig på och trycker ner musiken och tvingar med avtal, korrumperande kapital och lagstiftning musiken att foga sig och verka inom det spelrum den tilldelas av ekonomerna.

I det satiriska scenario jag nedan föreslår försöker jag sätta fingret på den känslan av musikindustring som någonting obekvämt, en objuden gäst som slingrar sig in för att förgifta någonting levande för att kalasa på liket.

Utopi:

Vi tänker oss en utopisk situation där musiken gjort upp med sin kommersiella förtryckare och lever fri utan härskare. Att tjäna pengar på musik är socialt förkastligt och även om det inte är strikt olagligt så anses det vara en smutsig bransch som lever i utkanten av samhället.

Motreaktion:

Vad skulle musikindustrin göra? Hur skulle den bete sig? Skulle vi inte på ett humoristiskt sätt kunna visa det sjukliga i att till varje pris försöka tjäna pengar på någon annans konstnärliga existens? Kanske smygfotar man pressbilderna som en paparazzi gömd i buskarna. Bilderna tas till ett lönntryckeri där T-tröjor med artisten trycks. Den "officiella" hemsidan ligger på en server i kina utom räckhåll för svensk lag. Mikrofoner monteras i musikers brevinkast och sticks in genom ventilation och öppna fönster. Inspelningarna (gjorda av inspelningstekniker) mixas i hemliga studios i smutsiga källarlokaler (av horder av producenter, ljudtekniker och mastringsingenjörer) och trycks sedan på CDskivor som smugglas ut på stan.

Sammanfattning:

Situationen är en hybrid av koncept som safari, perverterad voyeurism, missbruk och paranoida spionerier. Musikindustrin tvingas gå under jorden men fortsätter blodsugande sin verksamhet. En 360gradersmodell produceras tvångsmässigt i hemlighet av material som stjäls från de skapande musikerna.

Inramning och kapitalism

Under dagens möte påpekades att den nedbrytande 360-graders modellen kan kombineras med den Turellska inramningen.

Hypotes/Dystopi:

Turell skapar ramverk för att utforska vår perception av den överflödande verkligheten, han erbjuder betraktaren kontexter för att uppleva abstrakta allmäningar som solljus, skymning och himmel på olika sätt. 

Den kapitalistiska 360 graders modellen arbetar som tidigare konstaterats med att hitta olika sätt att kapitalisera på en överflödande musikmarknad.

Vad händer om kapitalismen får för sig att börja kapitalisera på det Turellska sättet att tänka kring perception och vardagliga sinnesintryck. Hur skulle det se ut om företag fick började bygga affärsmodeller kring, låt oss säga ljudet av vågskvalp på en gotländsk strand. Kommer vi isåfall få se företag som bygger stora läktare vid strandknaten och säljer dyra konsertbiljetter för att låta besökaren "uppleva" vågskvalpet. Kanske kommer det finnas strandremsor där besökaren får vistas gratis. För att "finansiera" gratisstranden fyller företaget den med stora högtalare som var 15:e minut överröstar vågskvalpet med att basunera ut halvminutslånga reklambudskap.

Låter det här som en förskräcklig dystopi? 

Verkligheten flåsar i nacken.

Kropp & Överflöd

“I [Spinoza] see the sun as a flat disk situated at a distance of three hundred feet.” That's an affectio, or at very least the perception of an affectio. It's clear that my perception of the sun indicates much more fully the constitution of my body, the way in which my body is constituted, than it does the way in which the sun is constituted. I perceive the sun in this fashion by virtue of the state of my visual perceptions. A fly will perceive the sun in another fashion."

Hur hanterar vår kropp överflödet av intryck? Vad händer när man förskjuter intryck mellan sinnena. Hur kan förståelsen om exempelvis synesti hjälpa oss att uppfatta sinnena annorlunda? Vilka insikter kan vi nå genom att studera perceptionspsykologi och ögats eller örats fysiologi? Vidare... Hur förhåller sig kroppen som medium till maskinen/teknologin som medium?

Blev tyvärr bara frågor den här gången.

Överflöd och inramning

På senaste mötet talades det om både överflöd som anarkistisk utopi  och "inramning" som estetisk metod. 

Det postdigitala manifestet kom på tal (utan att det egentligen var meningen).

Passar på att citera for the records (och för att motivera tossiga idéer med lite inställsamt kursmaterial):

§8

Musik har alltid sprungit ur överflöd. Bland alla upptänkliga sätt att förslösa det ofrånkomliga överflödet av energi - den del som inte kan lagras för att säkra en samhällsnytta eller underordnas en logik av mål och medel - hör musiken till de mest förunderliga. Energin kan kanaliseras i ljud på oändligt många sätt, men musikens förmåga att beröra människor har alltid hängt samman med gränserna för hur överflödet realiserats. För att höra viss musik har man behövt uppsöka vissa platser, eller spara pengar för att kunna köpa vissa objekt. Tillgången till musik har på olika sätt präglats av en knapphet som har gjort musikupplevelsen exklusiv. Varje gång vi berörs av musik befinner vi oss i en situation där ett oändligt överflöd av potential - möjliga låtar, ljud, toner, rytmer, rörelser - materialiseras inom ramarna för vissa gränser, däribland de gränser som sätts av tid och rum. Det digitala har på intet vis gjort musiken gränslös, utan snarare ökat vissa gränsers betydelse på bekostnad av andra.

Vet inte om det här är far out men kan man tänka sig James Turells inramning av himlen och John Cages inramning av omgivningsljud som olika metoder för att sätta gränser (skapa ramar) kring överflöd?

Återkommer till detta i nästa inlägg, förhoppningsvis med ett designförslag.

Estetik och inramning

Hej, efter mitt uppviglande manifest lovade jag att konkretisera lite. Varsågod:

När jag kom hem från ett trettioårsfirande med dundrande hög livemusik i helgen hade jag drabbats av öronbedevande sus i mitt huvud. Dagen efter kändes det vidrigt, det manifesterade sig i illamående och huvudvärk. Men på lördagsnatten, när jag var full och på ett fantastiskt humör minns att jag jag just innan sängdags konstaterade att ljudet som spelades upp i mitt huvud lät som ett fascinerande stycke förkroppsligad noisemusik. Alkoholens perceptionsförändrande effekt hade rubbat min uppfattning om det normala.

"Go on transforming a square canvas
in your head until it becomes a
circle. Pick out any shape in the
process and pin up or place on the
canvas an object, a smell, a sound
or a colour that came to your mind
in association with the shape."

Yoko Ono

I sitt konceptuella verk Grapefruit har Yoko Ono samlat en uppsättning "event-scores" - instruktioner där var och en som tar del av boken kan utföra verket själv. Ono har själv hävdat att under arbetet med Grapefruit hittade sin inspiration i Buddistisk filosofi. En annan konstnär som intresserat sig för event-scores liksom buddistisk filosofi är kompositören John Cage (behöver ingen närmare introduktion för flera av oss). Cages mest kända stycke 4′33″ är 4 minuter och 33 sekunder långt. Framföraren uppmanas att inte spelas alls. Cage avvisar kritiken att det skulle vara ett tyst stycke med följande ord:

They missed the point. There’s no such thing as silence. What they thought was silence, because they didn’t know how to listen, was full of accidental sounds. You could hear the wind stirring outside during the first movement. During the second, raindrops began patterning the roof, and during the third the people themselves made all kinds of interesting sounds as they talked or walked out.

I väntan på en tråkig föreläsning tidigare i vår var det en gardin som blåste i vinden, gardinens undre kant (tror den bestod av en trästav) slog mot väggen, en mjukt klonkande rytm fyllde föreläsningssalen som i övrigt var ovanligt tyst. Ludvig viskade till mig: "Jag får en konstupplevelse av det här"

Någon gång en varm kväll i Juli besökte jag och Aisling PS1, Museum of contemporary art i New York. På museets övervåning finns en permanent utställning av konceptkonstnären James Turell. Utställningen består av ett rum som integrerats i museets arkitektur. Rummet håller öppet under sommarhalvåret exakt klockan fem varje Lördag. I rummet som är kvadratiskt format finns bänkar längs väggarna. I rummets tak finns en kvadratisk öppning mot himmlen (öppningen täcks av när rummet håller öppet). Längs väggarna finns väl anpassad belysning. Rummet håller öppet exakt den tid det för dagen att övergå ikväll. För att uppleva konstverket måste man stanna i rummet hela tiden. Vanligtvis omkring 2-3 timmar. Besökarna tittar upp mot himmlen genom det kvadratiska hålet hela tiden. Eftersom börjar förändringar ske. Det "artificiella" ljuset möter det naturliga ljuset och perceptionsförändringen leder till att himlen svävar. Det articifiella blir naturligt och det naturliga blir artificiellt.

Ono, Cage och Turell ramar in det vardliga och skapar en kontext som bjuder in till en känsla av mening. Jag är intresserad av att utforska liknande metoder för att hitta estetiska upplevelser i vardagen. Metoder som löser upp instutitioner och förflyttar konstupplevelsen in i livet självt.