Estetik och inramning

Hej, efter mitt uppviglande manifest lovade jag att konkretisera lite. Varsågod:

När jag kom hem från ett trettioårsfirande med dundrande hög livemusik i helgen hade jag drabbats av öronbedevande sus i mitt huvud. Dagen efter kändes det vidrigt, det manifesterade sig i illamående och huvudvärk. Men på lördagsnatten, när jag var full och på ett fantastiskt humör minns att jag jag just innan sängdags konstaterade att ljudet som spelades upp i mitt huvud lät som ett fascinerande stycke förkroppsligad noisemusik. Alkoholens perceptionsförändrande effekt hade rubbat min uppfattning om det normala.

"Go on transforming a square canvas
in your head until it becomes a
circle. Pick out any shape in the
process and pin up or place on the
canvas an object, a smell, a sound
or a colour that came to your mind
in association with the shape."

Yoko Ono

I sitt konceptuella verk Grapefruit har Yoko Ono samlat en uppsättning "event-scores" - instruktioner där var och en som tar del av boken kan utföra verket själv. Ono har själv hävdat att under arbetet med Grapefruit hittade sin inspiration i Buddistisk filosofi. En annan konstnär som intresserat sig för event-scores liksom buddistisk filosofi är kompositören John Cage (behöver ingen närmare introduktion för flera av oss). Cages mest kända stycke 4′33″ är 4 minuter och 33 sekunder långt. Framföraren uppmanas att inte spelas alls. Cage avvisar kritiken att det skulle vara ett tyst stycke med följande ord:

They missed the point. There’s no such thing as silence. What they thought was silence, because they didn’t know how to listen, was full of accidental sounds. You could hear the wind stirring outside during the first movement. During the second, raindrops began patterning the roof, and during the third the people themselves made all kinds of interesting sounds as they talked or walked out.

I väntan på en tråkig föreläsning tidigare i vår var det en gardin som blåste i vinden, gardinens undre kant (tror den bestod av en trästav) slog mot väggen, en mjukt klonkande rytm fyllde föreläsningssalen som i övrigt var ovanligt tyst. Ludvig viskade till mig: "Jag får en konstupplevelse av det här"

Någon gång en varm kväll i Juli besökte jag och Aisling PS1, Museum of contemporary art i New York. På museets övervåning finns en permanent utställning av konceptkonstnären James Turell. Utställningen består av ett rum som integrerats i museets arkitektur. Rummet håller öppet under sommarhalvåret exakt klockan fem varje Lördag. I rummet som är kvadratiskt format finns bänkar längs väggarna. I rummets tak finns en kvadratisk öppning mot himmlen (öppningen täcks av när rummet håller öppet). Längs väggarna finns väl anpassad belysning. Rummet håller öppet exakt den tid det för dagen att övergå ikväll. För att uppleva konstverket måste man stanna i rummet hela tiden. Vanligtvis omkring 2-3 timmar. Besökarna tittar upp mot himmlen genom det kvadratiska hålet hela tiden. Eftersom börjar förändringar ske. Det "artificiella" ljuset möter det naturliga ljuset och perceptionsförändringen leder till att himlen svävar. Det articifiella blir naturligt och det naturliga blir artificiellt.

Ono, Cage och Turell ramar in det vardliga och skapar en kontext som bjuder in till en känsla av mening. Jag är intresserad av att utforska liknande metoder för att hitta estetiska upplevelser i vardagen. Metoder som löser upp instutitioner och förflyttar konstupplevelsen in i livet självt.