Metodfunderingar:
Jag tror att vi lätt skulle kunna hitta på roliga, absurda, löjeväckande kombinationer av extrem kapitalism och tjänster, produkter eller andra företeelser. Jag har funderat kring exemplet med hörapparaten, hotellet med en TV som inte går att stänga av och filmen jag postade i ett tidigare inlägg. Dessa är både hemska och tankeväckande och jag tror att vi måste vara noga med att inte låta humorn ta överhanden. Vi måste se till att det vi vill peka på också ryms i vår presentation, att som Olov sa: "skrattet fastnar i halsen". Det skulle också vara roligt att kunna använda utopin som koncept (inte minst eftersom det var ett uttalat mål i vår processbeskrivning).
En tår för den fria tonen:
Så vad är det då vi vill peka på? En ökad kommersialisering av konstformen musik där det inte längre tycks räcka med att produktifiera musiken i sig utan även en större mängd kringliggande varor och tjänster. Musiken används till att sälja så mycket olika saker att musikindustrin framstår som musikfrånvänd. Nästan alla som pratat på kursen har pratat om affärsmodeller, varumärken, strategier, produkter, försäljning och hur omöjligt det är att tjäna lite mycket pengar som förr. Frågan blir : vem bryr sig? Varför är musikens existens länkad till musikindustrins vinstprognoser? Kanske skulle det mest anarkistiska vara att kasta av sig det ok av vinstkrav och kommersialism som musikindustrin spänt på musikens axlar. Är rent av hela musikindustrin den övergripande maktstruktur som vi riktar vår anarkism mot? No gods, no masters. När herren från Hybris beskrev sitt arbete som att till varje pris försöka trycka in sina affärsmodeller i den fria musiken så lät det väldigt sorgligt i mina öron. Den kapitalistiska musikindustrin tränger sig på och trycker ner musiken och tvingar med avtal, korrumperande kapital och lagstiftning musiken att foga sig och verka inom det spelrum den tilldelas av ekonomerna.
I det satiriska scenario jag nedan föreslår försöker jag sätta fingret på den känslan av musikindustring som någonting obekvämt, en objuden gäst som slingrar sig in för att förgifta någonting levande för att kalasa på liket.
Utopi:
Vi tänker oss en utopisk situation där musiken gjort upp med sin kommersiella förtryckare och lever fri utan härskare. Att tjäna pengar på musik är socialt förkastligt och även om det inte är strikt olagligt så anses det vara en smutsig bransch som lever i utkanten av samhället.
Motreaktion:
Vad skulle musikindustrin göra? Hur skulle den bete sig? Skulle vi inte på ett humoristiskt sätt kunna visa det sjukliga i att till varje pris försöka tjäna pengar på någon annans konstnärliga existens? Kanske smygfotar man pressbilderna som en paparazzi gömd i buskarna. Bilderna tas till ett lönntryckeri där T-tröjor med artisten trycks. Den "officiella" hemsidan ligger på en server i kina utom räckhåll för svensk lag. Mikrofoner monteras i musikers brevinkast och sticks in genom ventilation och öppna fönster. Inspelningarna (gjorda av inspelningstekniker) mixas i hemliga studios i smutsiga källarlokaler (av horder av producenter, ljudtekniker och mastringsingenjörer) och trycks sedan på CDskivor som smugglas ut på stan.
Sammanfattning:
Situationen är en hybrid av koncept som safari, perverterad voyeurism, missbruk och paranoida spionerier. Musikindustrin tvingas gå under jorden men fortsätter blodsugande sin verksamhet. En 360gradersmodell produceras tvångsmässigt i hemlighet av material som stjäls från de skapande musikerna.
